Hur det kom sig att England övergav guldmyntfoten 1931

Många föreställer sig gärna att Englands beslut att överge guldmyntfotens fasta växelkurs och låta pundet flyga var ett resultat av skarpsinniga överväganden hos ledningen för Bank of England, regeringen och finansdepartementet.

Att de hade kommit fram till att det var nog ingen bra idé att köra åtstramning under en depression för att uppnå en interndevalvering, som man nu försöker i t ex Grekland, Italien, Spanien och Irland.

Men så var det inte. Så smarta var de inte.

Englands beslut att lämna guldmyntfoten framkallades av att det rådde myteri inom Royal Navy, ett myteri framkallat av de lönesänkningar som regeringen beslutat om.

Jag vill minnas att jag nyligen hörde Stefan de Vylder konstatera att demokrati och fast växelkurs inte är förenliga.

För min del offrar jag hellre den fasta växelkursen.

Läs mer här om myteriet i Invergordon 


I en valutaunion är den nominella räntan gemensam.
Realräntan, det vill säga skillnaden mellan den nominella räntan och inflationen, varierar däremot i enlighet med varje lands inflation.

Det faktum att den nominella räntan är gemensam i en valutaunion innebär automatiskt att realräntan blir lägst i de länder som har den högsta inflationen, det vill säga de som skulle behöva en hög ränta, och högst i de länder som skulle behöva stimulera ekonomin.

RE: Det låter självklart. Men Stefan de Vylder var med stor säkerhet den första i världen son kom på detta.

Stefan de Vylder, Göteborgs-Posten 2002-10-22









Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Röd Öppning - Red Opening

Niklas Ekdal, bunkergängets apologet

Tickande bomben i Heimstaden AB