Leta i den här bloggen

2013-09-02

Björn von Sydow värre än Carl Lidbom

Jag lyssnade i dag på Nils Lundgren, den väluppfostrade folkpartisten Daniel Tarschys (Jag förstår inte varför man talar om Eurokrisen? USA har ju problem men därför talar man inte om dollarkrisen?) och Björn von Sydow, tidigare talman som var med om att fiffla igenom en grundlagsändring.

Jag letade i min dator efter dumheter som von Sydow sagt tidigare och fann följande citat som jag tycker uppfyller höga krav på dumhet:

Att jag ännu inte tagit definitiv ställning för ett svenskt EMU-medlemskap beror på att det fortfarande är mycket svårt att veta hur unionen kommer att utvecklas. Risken finns att länderna som går med i EMU av omsorg om unionens överlevnad steg för steg börjar föra en gemensam skatte- och finanspolitik.

Jag tror inte att det inom EMU kommer att utvecklas en gemensam finanspolitik i någon större utsträckning. Främst därför att en sådan skulle sakna folkligt stöd. Och dessutom vore den onödig.

Gemensam penningpolitik förutsätter inte gemensam finanspolitik.

Ett exempel på det är den sedan 1921 existerande valutaunionen mellan Belgien och Luxemburg.

Slut citat

Till min stora förvåning fann jag detta citat på en sida om Carl Lidbom.
Till min förfäran noterade jag flera likheter mellan Carl Lidboms argument och mina egna,

- Det hör till god ton att tala väl om Europaunionen som vår tids stora fredsprojekt. Men det hör också till god ton att man, i den politiska debatten, så långt det går undviker att tala om hur det framtida Europa skall se ut, hur det skall fungera, hur arbetsfördelningen bör vara mellan medlemsstaterna och unionen.

- Frånvaron av demokratisk kontroll av den europeiska centralbanken är ett argument som inte kan viftas bort så lätt som anhängarna av EMU i regel gör.
Björn von Sydow tröstar sig med att den svenske riksbankschefen kommer att sitta med vid bordet i den europeiska centralbankens direktion. Och i direktionen gäller, påpekar von Sydow,principen en person en röst: "Cheferna i centralbankerna i de större länderna har alltså inte större beslutsinflytande än cheferna från våra små länder." Och hans slutsats blir: "Därför har jag svårt att förstå talet om att EMU skulle vara så synnerligen odemokratiskt."

I det resonemanget har jag svårt att känna igen den vanligen så seriöse statsvetaren Björn von Sydow. Menar han verkligen att en institution som består av nationella bankdirektörer, som var och en är garanterad oavsättlighet och oberoende av sin nationella regering, utan vidare kan betraktas som en demokratisk institution?
Vi kan naturligtvis, om vi så vill, glädja oss åt att små länder är överrepresenterade i bankens direktion, men det är en annan sak. Det gör knappast banken mer demokratisk.

- Men Tham går längre än så: "Sanningen är att en gemensam valuta och demokrati och ekonomisk utjämning mellan regioner kräver en verklig federation - och en sådan vill ingen regering ha. Projektets påskyndare vill över huvud taget inte låtsas om dessa djupa inre motsättningar."

Det ligger någonting i detta. Men det är samtidigt att ta till storsläggan för att slå ett slag i luften. Den Thamska kritiken drabbar hela EU-projektet, och EU har vi ju faktiskt valt att gå med i.

Den som går med i EU ger sig ut på en resa mot okända, ännu inte utstakade mål.

Ingen vet hur många eller vilka medlemmar unionen en dag kommer att få, hur långt integrationsprocessen kommer att drivas, hur mycket den kommer att fördjupas, hur EU:s institutioner så småningom kommer att se ut.

Inte så dumt för att vara skrivet av Carl Lidbom.



Det är målsättningen om ett ständigt fastare förbund - "ever closer union" - som är själva grundbultsfelet med EU.
Kunde vi rulla tillbaka Sovjetunionen skall vi väl kunna rulla tillbaka Europeiska Unionen.
Rolf Englund, 2005

Problemets kärna är att det inte går att ha EMU om man inte vill ha ett Federalt Europa,
styrt från Bryssel och Frankfurt, eller om det blir Berlin.
 





Inga kommentarer: