Leta i den här bloggen

2006-12-03

The Hayek-Friedman-Keynes synthesis

The Hayek-Friedman-Keynes synthesis

Milton Friedman, John Maynard Keynes and Friedrich Hayek: the three great famous economists from the middle decades of the 20th century.

What were the similarities and differences between them, and how do they stand in the discipline of economics as it develops in the 21st century?

All three believed that the business cycle was extremely difficult to predict and control.

Hayek’s insights go much deeper and offer a better framework for the research programmes of the 21st century.

By Paul Ormerod, Prospect December 2006


http://www.prospect-magazine.co.uk/article_details.php?id=7988

2006-11-22

Martin Wolf: John Maynard Keynes and Milton Friedman, today’s policy orthodoxies are a synthesis of their two approaches.

Martin Wolf: John Maynard Keynes and Milton Friedman, today’s policy orthodoxies are a synthesis of their two approaches.

John Maynard Keynes and Milton Friedman were the most influential economists of the 20th century.
Their differences were, indeed, profound. But so was what they shared. More interesting, neither won and neither lost:
today’s policy orthodoxies are a synthesis of their two approaches.
Martin Wolf, Financial Times, November 22 2006

Keynes concluded from the great depression that the free market had failed; Friedman decided, instead, that the Federal Reserve had failed. Keynes trusted in discretion for sophisticated mandarins like himself; Friedman believed the only safe government was one bound by tight rules. Keynes thought that capitalism needed to be in fetters; Friedman thought it would behave if left alone.

These differences are self-evident. Yet no less so are the similarities. Both were brilliant journalists, debaters and promoters of their own ideas; both saw the great depression as, at bottom, a crisis of inadequate aggregate demand; both wrote in favour of floating exchange rates and so of fiat (or government-made) money; and both were on the side of freedom in the great ideological struggle of the 20th century.

If it were not for the fact that the UK and US are two nations divided by a common language, one might even call both “liberals” in the 18th and 19th century English sense of that word.

2006-09-13

Rolf Englund blog

Most economists do not know that Chicago was Keynesian before Keynes)


I think everyone knows that for some years the Japanese economy has been very sluggish. In response to this situation a number of eminent economists suggested the usual Keynesian nostrum of spend, spend and spend. As expected, Krugman was one of them — as was Milton Friedman. (Most economists do not know that Chicago was Keynesian before Keynes). Friedman claimed that Japan could climb out of recession by inflating the money supply. According to Friedman the answer lay with the central bank.

By Gerard Jackson, BrookesNews.Com
Monday 11 September 2006
Read more here

2006-09-08

Rolf Englund blog

Är det verkligen som 1976?



Dagens Nyheter skriver i dag (8/9 2006):
Årets val bär många likheter med 1976. Då, precis som nu, var skandalerna många och de borgerliga partierna försökte visa väljarna att de kunde regera det socialdemokratiska Sverige bättre än socialdemokraterna.

Men då, precis som nu, handlade det även om att stoppa en politik som var på väg att gira kraftigt åt vänster. Det skedde också, tack vare maktskiftet. Det blev inget Stålverk 80, ingen lag om kontroll av företagsförvärv, inget förbud mot söndagsöppna affärer, inget ökat statligt inflytande över läkemedelsbranschen.

Och viktigast av allt: planerna på att socialisera näringslivet hindrades.

Löntagarfonderna är sedan länge begravda. Men kommunismen lever och frodas i ett av Sveriges riksdagspartier.

Slut citat

Kan man verkligen tro att Göran Persson kommer att gira
kraftigt åt vänster?

Det ligger inte i tidsandan, även om någon annan skulle ta över om Göran Persson skulle välja att åka hem till gården.

Vi som var med 1976 minns hur det var då och ler lite åt jämförelsen.

Låt oss i detta syfte återgå i tankarna till år 1972 och för vår inre syn vara med om den socialdemokratiska partikongressen. Olof Palme höll ett stort tal redan dagen innan kongressen officiellt öppnades, vid en stor kongressfest i S:t Eriksmässans lokaler i Älvsjö.

Det blev inga löntagarfonder, men kampen var knappare än man i efterhand förstått.
Läs mer här


Man bör också komma ihåg att regeringen Fälldin inte orkade med att lägga ner löntagarfondsutredningen.
Ola Ullstens folkparti hade också en variant av löntagarfonder som hade stora risker.
Läs mer här

Bo Södersten, numera gift med Birgit Friggebo i sin bok
"Den svenska sköldpaddan" 1975 skrev att "Ett genomförande av den arbetarstyrda ekonomin fordrar långtgående reformer, bl a måste den nuvarande kapitalägarklassen pensioneras och produktionsmedlen socialiseras."
Läs mer här

Villy Bergström, nyligen vice riksbankschef, reste 1971 till Pyongyang på den nordkoreanska regimens bekostnad och skrev tillsammans med sin reskamrat Kurt Wickman en obehaglig liten bok, Bilder från Nordkorea, på Tidens förlag med dagboksanteckningar och samhällsanalys.
Läs mer här

Jag råkade skriva moderaternas partimotion om Stålverk 80 eftersom jag då satt på moderaternas
riksdagskansli. Jag skrev ett utkast som gick ut på avslag. Men jag fick skriva om motionen som i slutändan
om jag minns rätt bara yrkade på att utbyggnaden av Stålverk 80 skulle ske i två etapper.
Sådan var tidsandan.

Det finns en annan likhet mellan dagens situation som inger mer akuta farhågor. Under 1974 var det
högkonjunktur i världen med rekordhöga råvarupriser. Sedan kom lågkonjunkturen. Med miljardrullning av den borgerliga regeringen till skeppsvarv med mera.

Det kan bli så igen att det blir lågkonjunktur när vi får en borgerlig regering.

Himla otur.

2006-09-07

The Hayek-Friedman-Keynes synthesis

Assar Linbeck, Lars Jonung och
Den politiska korrekthetens förlamande slöja


Lars Jonung har i en signerad artikel på DNs ledarsida (7/9 2006) behandlat kronkursförsvaret 1992 och den därmed sammanhängade krisen och dess efterverkningar. Han är särskilt lämpad för detta som han då var vetenskaplig rådgivare åt dåvarande statsminister Carl Bildt och numera befinner sig i Bryssel på behörigt avstånd.

Han ställer frågan:
- Det går bra för svensk ekonomi. Siffrorna för tillväxt och export pekar uppåt. Varför har då vår tillväxt hamnat så högt, högre än EU-genomsnittet under de senaste 10 åren?

Han ger också svaret:
- Den främsta drivkraften bakom vår höga tillväxt är nedskrivningen av kronans värde. Denna depreciering blev följden när valutaspekulanterna tvingade Riksbanken att överge den fasta kronkursen i november 1992.

Naturligtvis, skriver han, skapade krisen också enorma kostnader för det svenska samhället, främst i form av hög och bestående arbetslöshet och ett enormt bortfall i sysselsättningen. Bortfallet är större än det som inträffade under 1930-talets depression.

Så långt är det riktigt och viktigt men inte särskilt kontroversiellt.

Men så kommer det explosiva:
- Krisen skapade gigantiska budgetunderskott på 90-talet, en automatisk och önskvärd följd av de dåliga tiderna.

Vi tar det viktiga en gång till:
Det gigantiska budgetunderskotten var
"en automatisk och önskvärd följd av de dåliga tiderna".

Det var alltså krisen som skapade budgetunderskottet.
Inte tvärtom som Bildt och Wibble trodde.

Och Invar Carlsson, kan man tillägga. Han var ju med om det stora krispaketet över blockgränsen som skulle rädda den fasta kronkursen.

Senare har Ingvar Carlsson försökt göra en pudel i boken "Så tänkte jag" (Hjalmarsson & Högberg 2003):

- I efterhand står det klart vad läget egentligen krävde. Det fanns en snabb och effektiv åtgärd som i tid hade kunnat få läget under kontroll. Jag anser att den fasta växelkursen borde ha släppts och följts av en kraftig räntehöjning.

Men skulle räntan verkligen ha höjts? Skulle den inte sänkas, som man gjorde i Storbritannien, där man efter det att man lät pundet flyta sänkte räntan och snabbt övervann sin kris.

Åter till Jonungs artikel. Han skriver:
- Återhämtningen och tillväxten efter krisen skulle ha skapat budgetbalans igen.
- Budgetsaneringen, det vill säga nedskärning av offentliga utgifter och höjning av skatter under krisåren, spelade därför en sekundär och tveksam roll.
- Skicklig marknadsföring från regeringens sida har dock etablerat en orimligt positiv bild av åtstramningen.

- Människors uppoffringar har givit resultat, sade Göran Persson i regeringsförklaringen i Riksdagen tisdagen den 14 september 1999.

LO kunde meddela i sin verksamhetsberättelse för 1998, sid 76, att "LOs kampanj "Jag/vi räddade Sverige" blev den axel kring vilken fackföreningsrörelsen formade sina insatser inför valet 1998. Kampanjen fick en mycket stor uppmärksamhet i den allmänna politiska debatten under våren 1998.

Huvudpersonerna i kampanjen var Annika, handelsmedlem och ensamstående mamma, Anders, arbetslös byggnadsarbetare och Bibbi och Kenta, en lågavlönad barnfamilj.

Kommentar:
Kampanjens syfte från LOs sida synes ha varit att övertyga sina medlemmar, som hade fått lida av Göran Perssons åtstramningspolitik, om att deras lidande inte hade varit i onödan.

Dessvärre var det nog ändå så att det var i onödan. Göran Perssons hade köpt den Bildt/Wibbleska problemformuleringen utan att inse att de dåliga offentliga finanserna berodde på krisen, och inte tvärtom.

- Statsminister Persson bygger all sin trovärdighet på påståendet att de borgerliga skapade den ekonomiska krisen på 1990-talet och att han fick reda upp den. Det är den största politiska lögnen i Sverige det senaste decenniet, skrev Johnny Munkhammar (Expressen 29/6 2005).

Budgetsaneringen, det vill säga nedskärning av offentliga utgifter och höjning av skatter under krisåren, spelade därför en sekundär och tveksam roll, skrev Lars Jonung försiktigtvis.

Sanningen är väl den att Budgetsaneringen inte var tveksam, utan att den var felaktig och skadlig.

Hur kan det då komma sig att "Den största politiska lögnen i Sverige det senaste decenniet" fortfarande är statsministerns största tillgång?

Svaret är att vare sig de borgerliga partierna, med moderaterna i spetsen eller de ekonomer som hösten 1992 - med eller mot sin egen övertygelse - hade hejat på kronkursförsvaret inte hade förmågan att göra en pudel och säga att allt de tidigare sagt var fel och berodde på deras egen inkompetens och/eller opportunism.

De som hade lagt fram sparpaket på sparpaket med nedskärningar och skattehöjningar kunde sedan inte säga att det varit hel fel att lägga fram sparpaket på sparpaket med nedskärningar och skattehöjningar.

Bland de största syndarna finns Assar Lindbeck, den svenska nationalekonomins nestor.

Till hans försvar kan sägas att han var emot att man genom löntagarfonder skulle socialisera det svenska näringslivet. Men det är ändå anses vara ett minimikrav för en nationalekonom.

Assar Linbeck har skrivit något av det mest remarkabla som skrivits om krisen. Det var i Ekonomirådets Rapport 2000, Politisk makt med oklart ansvar, SNS, sid. 15.

Han skrev där:
"Vi menade då /i Ekonomikommissionens rapport (SOU 1993:16)/, liksom nu, att de ekonomiska problemen inte endast, eller ens i första hand, härrör från ekonomisk-politiska missgrepp, som hade kunnat undvikas med skickligare politiker, experter och ämbetsmän."

Enligt Lindbecks analys är det inga personer som kan lastas för vårt lands nuvarande situation. Riksbankschefer, finansministrar, bankinspektörer och bankdirektörer, SNS-chefer och statsministrar kan andas ut.

Men han gav själv i morgonekot den 17 september 1992 ett bevis på att det hade varit bra med skickligare politiker, experter och ämbetsmän.
- Problemet är att politikerna har konstruerat ett inkonsistent system. Å ena sidan har de bestämt sig för fria kapitalrörelser, å andra sidan har de bestämt sig för att ha ett valutakurssystem som enligt min mening inte kan kombineras med fria kapitalrörelser.


Assar Lindbeck gjorde också en pinsam insats i kampanjen inför folkomröstningen om EMU.

Han skrev i Svenska Dagbladet (8/9 2003) att "En valutaunion ökar handeln. Det kan röra sig om 30–50 procent på lång sikt".

Siffran förefaller orimligt hög för att komma från den svenska nationalekonomins nestor. The Economist kunde också nyligen (22/6 2006) meddela att en ny studie av Richard Baldwin (In or Out: Does it Matter? An Evidence-based Analysis of the Trade Effects of the Euro", Centre for Economic Policy Research) kommit fram till att siffron borde vara inte 30-50 procent, utan mellan 5 och 15 procent, sannlikt 9 procent.

En annan av Assar Lindbecks insatser inför EMU-omröstningen var att hävda att "Nackdelen med att inte kunna bedriva en egen penningpolitik är begränsad (Sydsvenskan 27/8 2003).

Dock var han kritisk mot stabilitetspakten och dess konstruktion (SvD 8/9 2003):
- Man ska inte gripas av panik om man har ett underskott på 3-4-5 procent av BNP i en lågkonjunktur. Det är tvärt om bra. Det stabiliserar ekonomin genom att hålla uppe efterfrågan. Det här är den del av Keynesianismen som håller.

Lindbeck hade tidigare (Ekonomisk Debatt 1994, nr 5 s.489) haft uppfattningen att Sverige, i likhet med England och Danmark, tills vidare bör hålla sig utanför myntunionen".

- Den politiska korrekthetens förlamande slöja läggs över samhällsdebatten när samma parti år efter år sitter vid makten - oavsett vilket parti det är. Det finns inget tystare än en ämbetsman klättrande i sin karriärstege, skrev han inför årets valrörelse (DN Debatt 1/9 2006).

Däri har han delvis en poäng. Den politiska korrekthetens förlamande slöja över samhällsdebatten är skadlig.

Denna slöja ligger dock "inte endast, eller ens i första hand," över ämbetsmän i karriären.

2006-09-07
Rolf Englund
www.internetional.se